Under de senaste 150 åren har en stor del av Skånes våtmarker försvunnit genom markavvattning när jordbruket har effektiviserats. Dessutom är få av de kvarvarande våtmarkerna är opåverkade.

Våtmarker kan bidra till minskad övergödning och till ökad biologisk mångfald. Dessutom kan våtmerker ha andra positiva effekter som till exempel utjämning av vattenflöden och rekreation. De kan även anläggas som vattenmagasin för bevattningsändamål. Att anlägga eller restaurera våtmarker bidrar även till att uppnå miljömålen Myllrande våtmarker, Ingen övergödning, Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt växt och djurliv.

Anläggning av dammar och våtmarker var den mest omfattande åtgärdstypen i Höjeåprojektet och vattenrådet fortsätter att arbeta med anläggning av dammar och våtmarker i Höje å åtgärdsprogram.

Reningsprocesser i dammar och våtmarker

Sedimentation
En viktig reningsprocessen i dammar och våtmarker är sedimentation. Sedimentation är viktig för avskiljning av partiklar och partikelbundna näringsämnen och föroreningar som fosfor, tungmetaller och organiska miljögifter. Denna process är särskilt viktigt i dagvattendammar då en stor andel av föroreningar i  dagvatten är partikelbundna. För att sedimentationen ska fungera bra krävs att vattenhastigheten är så låg att partiklarna hinner sjunka till botten. En låg vattenhastighet uppnås genom att vattnet sprider ut sig över en stor yta i en damm och att uppehållstiden för vattnet i dammen är tillräckligt lång.

Denitrifikation
Denitrifikation är en mikrobiell process som omvandlar nitratkväve i vattnet till kvävgas som avgår till atmosfären. Kvävgas utgör naturligt den största beståndsdelen i luften vi andas (ca 78 %) och är inte en gas som är skadlig. Denitrifikation är en form av andning, där vissa mikroorganismer har förmågan att använda nitrat i vattnet för sin andning när syret tar slut. Kvävehalten är ofta inte så hög i dagvatten, varför denna process har mindre betydelse i dagvattendammar jämfört med i t ex våtmarker som används för att rena avloppsvatten eller avrinning från åkermark.

Upptag i växter
Växterna i en damm och våtmark kan ta upp näring och föroreningar antingen direkt från vattenmassan (undervattensväxter och alger) eller från sedimentet (övervattensväxter). När växterna dör och bryts ner kommer en stor del av dessa ämnen att frigöras i vattenmassan igen. För att dessa ska tas bort permanent från vattnet krävs att växterna skördas och transporteras bort. Mängden näringsämnen och föroreningar som kan bortföras från en damm genom skörd av växter är i de flesta fall liten i jämförelse med den mängd som avskiljs genom sedimentation. Borttagning av vegetation kan också vara negativt för reningsprocesserna i dammen, eftersom vegetationen spelar en viktig roll.